Av alla Göteborgs ikoniska byggnader är nog Feskekörka den som utmärker sig mest. Placeringen i stadsrummet, exteriörens utformning med det stora taket och kortsidornas dominanta gavelfält, de originella takkuporna längs långsidorna med sina gavlar och spetsfönster samt interiörens rumslighet och ljus har, förutom fiskförsäljningen, bidragit till byggnadens betydelse för staden.
Genom en nyligen avslutad restaurering, under ledning av White arkitekter, har ljuset och rymden efter år av försummelse åter fått en framträdande roll. Byggnaden hade sedan den stod färdig 1874 byggts om till oigenkännlighet för att leva upp till hygienkrav och utöka försäljningsytorna, samtidigt som de tekniska installationerna uppdaterats. Under restaureringen har lager av färg och betongförstärkningar tagits bort och blottat den intrikata träkonstruktionen.
Byggnaden, ritad av göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt, är till synes en vanlig murverksbyggnad med sadeltak, men takkonstruktionen av timmer är av det ovanligare slaget. Den är ett exempel på arkitektens personliga version av takstol, det så kallade stavtriangelsystemet som von Gegerfelt utvecklade, och bidrar till Feskekörkas byggnadsteknikhistoriska värde. Sedan 2013 är Feskekörka byggnadsminne, och stavtriangelsystemet är utpekat som särskilt kulturhistoriskt värdefullt och får inte förvanskas.
Två typer av takstolar i träkonstruktionen
Konstruktionen har två typer av takstolar, vilka vilar på stommens kontreforter av sten. Den ena har yttre sparrar från murupplag till nock som kompletteras med inre undre högben och korslagda förstyvningar över hanbjälkarna. Den andra, som sitter över långsidornas takkupor, har triangelställda sparrar och inre högben. Hanbjälken är förlängd och fungerar som nock till takkuporna. Medan alla ytor ovan innertaket är bilade eller sågade är alla synliga konstruktionsdelar hyvlade för att kunna bemålas. I samband med renoveringen konstaterades att konstruktionsvirket trots mögelpåväxt var i relativt gott skick, men behövde lagas där röta uppstått i mötet mellan träkonstruktionen och senare tiders förstärkningar i betong.
Stavtriangelsystemet är förutsättningen för byggnadens arkitektoniska form, där triangeln är ett återkommande element i byggnadens exteriör och interiör genom de dominanta gavelfälten på byggnadens kort- och långsidor som även återkommer i interiörens volymer, i fönstrens form och hos takkonstruktionen. Denna är ett mästerstycke i hantverkskunnande, på gränsen till industriellt byggande med fyrslaget (fyra plana sidor), sågat timmer.
Använt historiska metoder för Fiskekörkans restaurering
Restaureringen är alltigenom utförd med historiska metoder i enlighet med byggnadsminnesförklaringens skyddsföreskrifter. Stolpverket är lappat och lagat med traditionella timmermanslagningar – nya bultar och gängstänger i ursprunglig modell samt nytt virke. Eller nytt och nytt, det visade sig att timret som använts kommer från 180-åriga furor och således är äldre än själva byggnaden. I detta fall är den höga åldern en fördel eftersom det har en stor andel kärnvirke. Timret kommer från en sågägare som skulle fälla några äldre träd och kontaktade en av de inblandade timmermännen. Befintliga byggnadsdelar var facit när de nya skulle tillverkas, vilket gjordes på plats.
Konstruktionen är nu frilagd och triangelsystemet framhävt genom en i förhållande till undertak och väggar något mörkare kulör. Feskekörkas takkonstruktion är ett expressivt exempel på hur en timmerkonstruktion kan bidra till förhöjning, både fysiskt, rumsligt och arkitektoniskt, och hur det sena 1800-talets arkitekter arbetade inom ingenjörskonstens ramar och förenade form och funktion. Takkonstruktionen visar också hur timmer vid 1800-talets slut väl lämpade sig för innovativa konstruktioner och kunde användas för sin tids mest moderna byggnader.