Mörka väggar där patinan under flera sekler sakta nötts in. Robusta trägolv som under lika lång tid burit oräkneligt antal fötter. Och alldeles intill kontrasterar ljusa väggar och golv av lokalväxt gran mot den ursprungliga byggnaden med en modern, och samtidigt lågmäld, ton. Museum Bezau är ett möte mellan två arkitektoniska världar av trä. Mörkt och ljust, högt och lågt, gammalt och nytt, allt i ett genomtänkt flöde där kontrasterna gemensamt skapar en dialog som binder ihop delarna till en helhet i stället för tvärtom. Den ursprungliga byggnaden har stått här sedan 1700-talet, och delar av den renoverades för knappt 40 år sedan. Nu har man rivit den bakre väggen och kompletterat med fler rum, för att det hembygdsmuseum som huserar här ska kunna expandera sina utställningar.
Tydlig sammankoppling mellan nytt och gammalt
– Det nya konceptet bygger på att man hela tiden förflyttar sig mellan de olika rummen, och vårt främsta mål i designen var att ha en bra sammankoppling mellan gammalt och nytt, att tillföra ett nytt lager. Vårt mål var inte att skapa skarpa kontraster, utan att de skulle komplettera varandra. Den gamla delen har sin egen karaktär som faktiskt är ganska originell för regionen. Den nya delen tar i stället med sig de traditionella delarna och ger dem ett mer samtida språk, säger Sven Matt, arkitekt på Innauer Matt architekten som har sitt kontor i samma ort och som har stått för tillbyggnaden.
Den historiska delen upptar mindre golvyta, men ändå är form och flöden skapade för att den även fortsättningsvis ska vara byggnadens huvudkaraktär. Tillbyggnaden ska komplettera museet, men inte ta över. Det görs med en form som är uppbyggd av oväntade, men ändå så självklara, möten.
Den låga takhöjden – på många ställen inte högre än 1,70 meter, ibland till och med lägre – i den äldre delen skapar skrymslen, väcker tankar och låter sin historia komma nära. Det skulle kunna bli en mörk och instängd upplevelse, om det inte vore för sammanlänkningen med den nya delen där dess rymd och ljusa inramning i stället skapar ett mjukt flöde mellan rummen med långa siktlinjer som leder besökarna genom de olika rummen och deras utställningar, kompletterade med platsbyggda hyllor och fönstersmyg. Med den äldre byggnaden ständigt närvarande blir takhöjden i den nya luftig och generös, trots att den på flera ställen inte är högre än 2,15 meter – efter önskemål från lokala myndigheter för att den skulle smälta in med originalet. Här har arkitekterna i den tre våningar höga tillbyggnaden i stället laborerat med vinklar och ljusinsläpp och på flera ställen öppnat från botten- och mellanvåning upp mot sadeltaket, vilket skapar extra rymd.
– Det var en ganska stor utmaning att koppla ihop nivåerna mellan det gamla och det nya. Men det ger också en trevlig rumslig upplevelse, om du går mellan rummen vet du att du i ena delen av byggnaden har riktigt låga och mörka rum, och sedan går du in i den nya delen där du, sett till nutida standard, först ser den förhållandevis låga takhöjden. Men så kompletteras det med rum med dubbel höjd där du får mer volym och lätthet igen. Det blir ett intressant utbyte mellan dessa två rumsligheter, säger Sven Matt.
Trä är ett genomgående material
Materialen är genomgående av trä. Ett medvetet val även i den nya delen för att med ett nytt lager binda samman de olika epokerna. Men medan den gamla delen består av mörka rum och grova, exponerade bjälkar så är den nya delen vitmenad. Detta är en traditionell teknik, baserad på vit kalkfärg som har använts i trakten sedan långt tillbaka i tiden, framför allt för de gamla ladugårdarna.
– Vita väggar är vanliga i museer och skapar fler ljusa rum, och för att få in det lokala ville vi använda den traditionella tekniken, berättar Sven Matt.
Det var emellertid inte ett självklart beslut. I regionen är det vanligt att behålla träet obehandlat, och det var först efter en längre diskussion som de kunde enas om de vita interiöra väggarna, samtidigt som fasaden lämnades obehandlad.
– De här riktigt ljusa rummen bidrar verkligen till upplevelsen mellan det gamla och det nya. Jag gillar också att kalkfärgen är genomsläpplig så att du fortfarande kan känna och se träet, den grova ytan och kvistmärkena. Det har fortfarande en naturlig känsla över sig som bidrar till karaktären.
Gran och ask från regionen
Eftersom museet visar lokala traditioner var det också viktigt att få med det lokala perspektivet. Såväl gran – i väggar och golv – som ask – som använts till möbler och övrig inredning – kommer från regionen, och lokala hantverkare har uppfört byggnaden.
– Jag tycker att det är en viktig aspekt av byggnaden, att man även i den nya delen och de tidigare ombyggda delarna kan se ett tydligt, lokalt hantverk, säger Sven Matt.
Även takbjälkarna, fästa i varandra med dymlingar, är lokalt tillverkade och en anledning till att man valde bort KL-trä. Hela museet har naturlig ventilation. Varma sommardagar kan takfönstren öppnas för att öka genomströmningen av luft. Därutöver dekoreras fönstren exteriört av små borrade hål som både bidrar till ventilationen och skapar ett mönster.
Den ursprungliga byggnaden är kulturminnesskyddad, men eftersom baksidan inte hade några restriktioner var det tämligen enkelt att placera tillbyggnaden där.
Däremot har man tagit hänsyn till hur de äldre fönstren och deras fönsterluckor är utformade och formgivit de nya på samma sätt, för att skapa en liknande karaktär.
– Det är lite typiskt för regionen att traditionellt ha en främre del som användes som boyta och en bakre del som användes som ladugård, och med tillbyggnaden har vi återskapat den typologin, om dock för andra ändamål, säger Sven Matt.