Vid första anblicken skulle man kunna tro att det är ett kontorshus. Den repetitiva fönstersättningen och fasadutformningen med vitpigmenterad furu påminner mycket mer om ett typiskt kontor än om hur en villa i Sverige brukar se ut.
– Det här projektet handlar egentligen om två saker. Dels att vi har tagit en kontorshustypologi och applicerat den på en villa. Dels materialet, att vara konsekvent och att göra någonting med furu, ett ofta misshandlat material som här byter karaktär och blir attraktivt.
Det säger Erik Kolman Janouch, arkitekt på Kolman Boye, som har ritat villan i Nacka utanför Stockholm. Alla sidor av fasaden är stringenta och nästan helt lika. Visst hade de kunnat sätta in ett större panoramafönster på översta planet, men då hade uttrycket inte blivit lika starkt, säger han.
– Inspirationen till formen kom från kontorshus och byggnader i städer där man bygger på höjden för att det inte finns så mycket plats. Ofta är det väldigt stora fasader, och de är ofta helt repetitiva eftersom det är samma typ av funktion bakom alla fasaddelar.
Binda samman huset med naturen
Även här, i en ravin intill vattnet, har tomtens förutsättningar spelat in. När ett mindre, förfallet fritidshus skulle ersättas valde man att bygga på höjden och låta de tre våningarna resa sig längs en klippbrant. Här har man dessutom nyttjat de terrasser som redan fanns, en historisk lämning som bidrog till att inspirera projektet och på så vis binda samman huset med naturtomten och den intilliggande klippan. Men från början var det inte en särskilt lockande miljö. Tomten låg djupt ner i sänkan och i helt fel väderstreck. Det kändes fuktigt och mörkt, och förutsättningarna var tämligen komplicerade.
– Huset behövde komma upp en bit för att ägarna inte skulle behöva tillbringa dagarna helt i skuggan. Vi brukar sällan spränga bort berg, men här gjorde vi det för att på så sätt bättre kunna utnyttja medelmarknivån och därmed göra byggnaden högre för att få plats med tre plan, berättar Erik Kolman Janouch.
Då fanns det inga andra byggnader runt huset att ta hänsyn till. I dag är en av de två granntomterna precis nedanför bebyggd och den andra på planeringsstadiet, vilket har gjort husets höjd extra viktig för att från tredje våningen både få utsikt och slippa insyn. Den tidigare gångvägen har nu också kompletterats med väg ända fram till tomtgränsen, där trapporna tar vid.
Furu som ett genomgående material
Men det är inte bara den enkla kontorsformen som utmärker sig. Även materialet – genomgående furu – är en historia i sig.
– Materialet, och den konsekventa användningen av det, gör att huset står ut. Det är ett sätt att visa hur man kan flytta fram gränserna för vad som går att göra.
I svenska hem är furu ett både välanvänt och utskällt material. Även om det har flera fördelar, som att det är ett billigt träslag och att det inte behöver importeras, så leder ofta tankarna till gillestugans gulnade och hårt lackerade väggar. Ett problematiskt material för den som vill använda samma träslag till ett helt hus, konstaterar Erik Kolman Janouch.
– I många projekt är problemet att man har för många olika material. Man tror man gör det starkare, att man tillför något, men alltför många material gör det svagare. Varje gång man lägger till ett material måste man fråga sig vad det tillför projektet. Vi jobbar med begränsat antal material och färgskalor i varje projekt, men här kändes det som om det skulle bli för mycket att ha furu överallt.
Experimentera med trämaterialet
För några år sedan deltog Kolman Boye arkitekter i ett projekt som handlade om att förädla intrycket av amerikanskt körsbärsträ genom att försiktigt pigmentera det och ge det en vaxad yta för att framhäva färgerna utan att det blev djuprött och glänsande. Den lärdomen tog de med sig in i det här projektet och bestämde sig för att förädla materialet: all synlig furu skulle göras kvistfri.
– Vi har jobbat mycket med douglasgran som är mycket mer kvistfri, och nu fick vi idén att vi kunde experimentera med vanlig furu och såga bort kvistarna, berättar Erik Kolman Janouch.
Bortsågade delar som en del i KL-träet
De bortsågade delarna användes i stället på platser där de inte syns, alltså inuti byggelementen, bland annat i KL-träet. Det som blev över efter det här projektet har använts i andra byggnader. Det tog sin tid, det är Erik Kolman Janouch den första att skriva under på, men resultatet blev å andra sidan lika bra som han förväntat sig.
– Det blev väldigt fint. Jag vet inte om det är ekonomiskt intressant att göra så här, men poängen är att det visar att man kan ta ett material och utveckla det till något som är väsensskilt från det man hade från början. Och det tar vi med oss in i kommande projekt, att den här omvandlingen är både rolig och spännande.
Erik Kolman Janouch tror att omvandlingen till kvistfritt var en förutsättning för att använda furu, att det nu så eleganta huset annars hade förvandlats till en enda jättestor gillestuga.
Furu i alltifrån väggar och dörrar till badrumsskåp
– Man gör entré genom en fasad som består av furu. Sedan möts man av furu där inne, i trappan, på väggar, i dörrar, till och med badrumsskåpen är av furu. Allting är gjort på samma sätt. Vi hade inte kunnat göra den här formen och den här volymen om vi inte hade förädlat all furu, för det hade sett helt galet ut. Man hade fokuserat på kvistarna i stället för det som är intressant och vackert.
Nu har de i stället kunna hålla sig konsekventa och minimalistiska i antal material. Interiören har i stort sett bara tre material: furu, glas och flytspacklade golv som diskret bryter av träet. Furun har vitpigmenterats, både interiört och exteriört för att behålla sitt sobra uttryck.
Från övre våningen sträcker utsikten sig åt alla håll, utan insyn. Här finns de sociala ytorna, som vardagsrum med kamin samt kök, längre ner sovrum och andra privata ytor. Ljusinsläppet i fyra väderstreck och från takfönstret skapar en välkomnande, öppen yta. Allra mest nöjd när det gäller interiören är Erik Kolman Janouch med trappan som leder mellan våningarna. Räcket är gjort av två lager av furuplankor som övergår i en skålformad handledare. Vid varje plan är öppningen från trappan V-formad, och allra högst upp möts man av en lanternin, lika bred och lång som trappan, som ger ljus ner i trapprummet. Här är öppningen i bjälklaget något mindre så att man ska kunna komma runt trappan längst upp vid kökets högskåp. För att man inte ska slå huvudet i bjälklaget fick trappan här en elegant, svängd form.
– Förutom att huset har en säregen form för att vara privatbostad är det konsekvensen i materialvalen som gör att det sticker ut. Jag tror att beställarna blev rätt förvånade, för de fick inte det standardhus de kanske hade förväntat sig.